Bo Hugemark om Sveriges skyldighet att hjälpa sina grannländer:
Hotet från Ryssland kräver att Sverige rustar upp – idag
Publicerad 22 september, 2012
FÖRSVARET Samtidigt som bilden av en rysk gangsterregim tonat fram har användbara delar av vårt försvar skrotats. Höjda försvarsanslag behövs
därför bara för att få ordning på dagens försvarsmakt. Ska Sverige
dessutom kunna leva upp till den solidaritetsförklaring vi tecknat med
Baltikum, måste förberedelserna börja nu, skriver Bo Hugemark.
Nya hotbilder kan höja försvarsanslag, utropade i veckan en svart rubrik i Svenska Dagbladet.
Så dags det.
Alla borde veta att det tar ett decennium innan man får pang för de pengar man satsar i dag på att rusta upp. Men inte en enda gång efter kalla krigets slut lyckades statsmakter eller försvarsledning förmå sig till att formulera någon strategisk idé om varför Sverige fortfarande behövde ett försvar. År 2000 gick det så långt att det från militärt håll förkunnades en ”strategisk time-out”.
Sverige skulle tydligen dra sig tillbaka från denna värld och i lugn och ro bygga upp det högteknologiska sköna nya försvaret.
De senaste åren har det blivit mera sans och vett. Riksdagen har antagit en solidaritetsförklaring som säger:
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”
Det är ju det här det har handlat om hela tiden, från det att Bildt-regeringen hjälpte till att förhandla ut de ryska trupperna ur Baltikum, via vår hjälp att upprusta de baltiska staterna för att stödja deras NATO-inträde. Det har alltså handlat om vårt ansvar för fred och säkerhet i Östersjöområdet – av solidaritet med grannar och för vårt eget bästa.
Men det betänkliga är att försvarspolitiken i tjugo år gick i otakt med detta säkerhetspolitiska ansvar. Samtidigt som hoppet om Ryssland som en demokrati bleknade och bilden av en gangsterregim tonade fram, skrotades ännu användbara delar av vårt försvar.
Med resultatet att dagens försvar är i svår obalans och knappast är kapabelt att ge grannar militärt stöd i en allvarlig kris – eller ens freda vårt eget territorium.
Nu är dessa grannar lyckligtvis inte enbart beroende av svenskt stöd; deras främsta säkerhet ligger i NATO-medlemskapet. Men det betyder inte att Sverige skulle kunna stå utanför om de baltiska staterna hotades. I själva verket skulle vi ha nyckelroller:
● Svenskt luftrum och svenska baser behövs för NATO:s hjälpinsatser
● Gotland skulle vara ett förstahandsmål vid ett ryskt angrepp. Ryska luftvärnsrobotar på ön skulle göra det omöjligt att undsätta Baltikum.
● Svenska (och finska) stridskrafter skulle i bästa fall kunna vara först på plan och förhindra att en kris eskalerade och möjliggöra förstärkningar.
I en bok från Kungl Krigsvetenskapsakademien, Till bröders hjälp, analyserade vi tre scenarier: en fredskris, en militär uppmarsch runt Baltikum samt en öppen aggression. Vi fann att med nuvarande försvarsinriktning kan vi kanske klara en del av detta om några år – men också att det fortfarande finns allvarliga brister, exempelvis att Gotland saknar försvar och att vi inte har tillräckligt luftvärn.
Detta är inget att vänta på framtida utredningar för att ta sig an. Georgien-kriget 2008 visade att hot mot Rysslands grannar kan uppstå i närtid.
Höjda försvarsanslag behövs alltså för att få ordning på dagens försvarsmakt. Men ännu viktigare är att denna börjar förbereda sig för sådana uppgifter som Solidaritetsförklaringen nämner. Och att de politiker som i enighet antagit förklaringen börjar förklara för allmänheten vad det handlar om. I synnerhet den sista meningen.
Sverige bör kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.
Nya hotbilder kan höja försvarsanslag, utropade i veckan en svart rubrik i Svenska Dagbladet.
Så dags det.
Alla borde veta att det tar ett decennium innan man får pang för de pengar man satsar i dag på att rusta upp. Men inte en enda gång efter kalla krigets slut lyckades statsmakter eller försvarsledning förmå sig till att formulera någon strategisk idé om varför Sverige fortfarande behövde ett försvar. År 2000 gick det så långt att det från militärt håll förkunnades en ”strategisk time-out”.
Sverige skulle tydligen dra sig tillbaka från denna värld och i lugn och ro bygga upp det högteknologiska sköna nya försvaret.
De senaste åren har det blivit mera sans och vett. Riksdagen har antagit en solidaritetsförklaring som säger:
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”
Det är ju det här det har handlat om hela tiden, från det att Bildt-regeringen hjälpte till att förhandla ut de ryska trupperna ur Baltikum, via vår hjälp att upprusta de baltiska staterna för att stödja deras NATO-inträde. Det har alltså handlat om vårt ansvar för fred och säkerhet i Östersjöområdet – av solidaritet med grannar och för vårt eget bästa.
Men det betänkliga är att försvarspolitiken i tjugo år gick i otakt med detta säkerhetspolitiska ansvar. Samtidigt som hoppet om Ryssland som en demokrati bleknade och bilden av en gangsterregim tonade fram, skrotades ännu användbara delar av vårt försvar.
Med resultatet att dagens försvar är i svår obalans och knappast är kapabelt att ge grannar militärt stöd i en allvarlig kris – eller ens freda vårt eget territorium.
Nu är dessa grannar lyckligtvis inte enbart beroende av svenskt stöd; deras främsta säkerhet ligger i NATO-medlemskapet. Men det betyder inte att Sverige skulle kunna stå utanför om de baltiska staterna hotades. I själva verket skulle vi ha nyckelroller:
● Svenskt luftrum och svenska baser behövs för NATO:s hjälpinsatser
● Gotland skulle vara ett förstahandsmål vid ett ryskt angrepp. Ryska luftvärnsrobotar på ön skulle göra det omöjligt att undsätta Baltikum.
● Svenska (och finska) stridskrafter skulle i bästa fall kunna vara först på plan och förhindra att en kris eskalerade och möjliggöra förstärkningar.
I en bok från Kungl Krigsvetenskapsakademien, Till bröders hjälp, analyserade vi tre scenarier: en fredskris, en militär uppmarsch runt Baltikum samt en öppen aggression. Vi fann att med nuvarande försvarsinriktning kan vi kanske klara en del av detta om några år – men också att det fortfarande finns allvarliga brister, exempelvis att Gotland saknar försvar och att vi inte har tillräckligt luftvärn.
Detta är inget att vänta på framtida utredningar för att ta sig an. Georgien-kriget 2008 visade att hot mot Rysslands grannar kan uppstå i närtid.
Höjda försvarsanslag behövs alltså för att få ordning på dagens försvarsmakt. Men ännu viktigare är att denna börjar förbereda sig för sådana uppgifter som Solidaritetsförklaringen nämner. Och att de politiker som i enighet antagit förklaringen börjar förklara för allmänheten vad det handlar om. I synnerhet den sista meningen.
Sverige bör kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.
43 kommentarer
Skriv ny kommentar
-
-
-
-
Halleduttane Bo!
Vad skall Ryssen med Gotland till?
Om du läst din svenska kulturhistoria borde du som oss andra veta att "passen ÄR ifrån Moskva" och så varit sedan historisk tid. Vi har aldrig kunnat hoppas på annat än att göra ett eventuellt ryskt angrepp mycket dyrt för dem! Är vi fortfarande eniga om det? Det har vi aldrig tänkt att göra på Gotland och kommer heller aldrig att göra där. Kommer Ryssen för att hämta något så är det antingen Sveriges viktigaste resurs (LK gruva) eller för att gå rakast möjliga väg till vårt administrativa centrum för att skipa rätt. Var det ligger må vi vara oeniga om men du torde väl hävda att det står i Stockholm C?
I ett internationellt militärpolitiskt perspektiv har Sverige resurser och styrkor som vi har slösat bort. Istället för tröstlösa och ändlösa projekt på värre och värre projektilvapen, explosiva mineringar och egna stridsflygplan som inte på de sista 50 åren har varit i närheten av spetsteknologi på det området så borde vi satsa på dessa. Vi borde ha både flyg och fartyg anpassade för katastrofsjukvård redo för insats var som helst på globen, vi borde ha en ökad kapacitet för sjukvård och utbildningsinsatser för krisregioner på hemmaplan. De resurser vi lägger på utveckling i bakvattnet på internationellt stridsflyg borde läggas på strategiska och smarta hjälpinsatser för att undvika konflikter och lösa konfliktskapande problem på plats ute i världen och hemma.
Vi har idag fått några helikoptrar till landet i väntan på vår egen beställning, det är bra. Ändock är det fullständigt otaktiskt och vanvettigt att vi som ett av de ledande länderna i Östersjöregionen under lång tid stått utan fungerande helikopterförband. I ett krisläge, oavsett natur så är har räddnings och insatshelilkoptrar väsentligt högre värde och mångsidighet i förhållande till vad vi spillt pengar på.
Vapentekniskt ligger idag enormt mycket på informationsteknologi i olika former. I Sverige kan var och en köpa de mobiltelefoner och kameror som finns tillgängliga på marknaden medan samhället lägger resurser på att låta lagråd bestämma över ordningspolisens önskemål om kameraövervakning. Man behöver tillstånd och licens för att köpa projektilvapen men ingen verkar ha någon insyn eller kontroll över vilken slags "mobiltelefon" du gör runt med. Det är skrattretande!
I den mån man räds ett framtida ryskt anfall så lägger man sina resurser på information, diskussion och provokation på plats. Med all respekt för ditt arbete i din tid - Pussy Riot är idag vår trupp på plats med anförare som Madonna och Red Hot Chili Peppers. Kommer ryssen flygande med sina tanks har vi ändå ingen chans. Så har det alltid varit och kommer att förbli.
BCL
Visar 10 av totalt 40 kommentarer.